Med ena handen på bryggan och den andra bak på sittbrunnen tar jag mig smidigt ner i kajaken, för att bli sittandes där i 1,5 timme på färden ut till Fångö.
Regnet öste ner på morgontimmarna och molnen ligger som ett grått täcke vart man än ser. Efter en titt på väderprognosen ser eftermiddagen ut att bjuda på lite sol, så vi är förväntansfulla inför vår plötsligt ”påtvingade” paddeltur. Vi måste ut till Fångö för att reka klätterled och färdmedlet för dagen blir alltså kajak.
Det blir en fin tur. Innan vi ens har lämnat Ekön glider kajaken tyst och lugnt nära hällarna. En strandskata står och dricker från sjön och verkar inte skrämd av att vi passerar. Det känns direkt nära, nära till naturen.
Vattnet är bara lite krusigt och vinden knappt kännbar. Från Ekön ser man horisonten över Flisdjupet och det älskar jag, platsen där himmel och hav möts.
Vi håller oss nära Flisön, tar sats över farleden och paddlar vidare på Kättilös västra sida. Det är fint med ekar, stugor och båthus – skärgårdsidyll en varm majdag. Från fyren Barösund tar vi sikte mot Fångö och klipporna som vi sökte. Väl framme är det skönt att sträcka på benen och använda kroppen som vanligt. Vi fikar, som tur är – det tar på krafterna att sakta ta sig fram på vattnet.
Några timmar ägnar vi åt att fixa till och klättra på nya leden 4-8. Molntäcket spricker upp och solen tittar fram. Det är behagligt med vinden som följer värmen. Thomas som varit i lä mot klippan tar sig årets första dopp i det inte allt för varma, men vackert klargröna vattnet. Vilken dag!
Smolket i bägaren: När vi precis skulle lämna Fångö, jag hade satt mig tillrätta i kajaken och lyckats ta på mig våtskorna utan att blöta ner dem, då kom en motorbåt runt kröken. Inte det minsta lättade de på gasen. Thomas ropade till mig: – Det blir svallvågor! Jag hinner precis ta mig ur kajaken när första vågen kommer. Kajaken far upp på en sten och fastnar, paddeln far iväg och så kommer nästa våg – rätt in i kajaken. Det var en otrevlig och lätt omskakande upplevelse och jag nämner den för att det hände. Riktigt tråkigt och helt hänsynslöst. Hjärtat bultar extra en stund, men sen tar vi nya tag och styr kosan hemåt.
På väg hem rundar vi Lindholmen innan vi tar sikte mot fyren igen och följer samma väg tillbaka. Vinden har rört upp havet och trots medvind känns det mer arbetsamt att paddla än vid stillare vatten. Tröttare muskler gör sitt till också, men ingen vila finns när vågorna börjar slå in mot kajaken från sidan. Nära öarna är det lugnare och vi njuter av dagen, av att vi kom ut och paddlade, att vi har fixat en fin klätterled och att det är varmt och ljust – skärgårdsidyll!
