Åsvikelandet

Lördag morgon, det duggar ute och det känns nästan som en perfekt dag att tillbringa med en bok i soffan, fast det egentligen är tråkigt att sitta inne hela dagen. Börjar bli lite alltför van att sitta skönt i soffan när regnet hänger i luften. Så ringer det: -Hej, har ni fått meddelandet från Johan? -Nej, för inte kollar jag telefonen en lördag morgon för att se om det möjligtvis finns ett meddelande om att det blir vandring på Åsvikelandet idag, trots soff-väder. I alla fall, samling snart, vi kan ju hänga på om vi vill. Jo, det är ju skönt att komma ut lite, så vi får bråttom med kaffe och varm choklad. Iväg, senare än de andra, men iväg.

Vi åker söderut, in i Kalmars län några hundra meter, svänger österut och är hemma i Östergötlands län igen, passerar Skeppsgården och svänger av till höger, skyltat naturreservat. Efter att  ha parkerat bilen plockar vi fram de 2 cyklar Thomas och Filippa ska ha.

Vi börjar gå/cykla mot Markens udde, där vi ska grilla. Det är rejält blött i marken och det visar sig att regnstövlar var bästa valet den dagen. Utan stövlar klarar jag mig ändå torrskodd balanserande på fallna grenar och hoppande från tuva till tuva.

Åsvikelandet ligger i sydöstra delen av Valdemarsviks kommun. Det är känt för vandring, havsörnar, klippor och hav. Efter en stund i skogen står vi plötsligt där på en vacker, randig klippa, med havet i blickfånget. Som alltid känner jag på havet, kupar mina händer och blöter ansiktet. Smakar – lite salt, å, det är underbart …

Framme vid Markens udde, ansluter vi oss till de 3 övriga familjerna, vi grillar och dricker kaffe. Nästa etapp börjar och jag tar över Filippas cykel. Att det skulle gå fortare att cykla än gå, visar sig vara en myt. Blött, stenigt, fallna grenar, rötter, trötta fötter, nej, det går fortare att gå. Väl vid nästa vindskjul, Långstaudden, stapplar jag trött ner till vattnet för att känna och smaka – salt, väldigt salt. Slutar snabbt och dricker kaffe i stället.

Sista etappen är tack och lov den lättaste. Vi passerar ett gammalt torp, Nya Nässveden, som brukats sedan 1780-talet, där bara grunden och fruktträden står kvar. Det är en vacker plats, som sköts väl av hembygdsföreningen. Vi tar oss genom hagar och ut på vägen mot parkeringen. Regnet började hänga i luften igen, men vi hann med en härlig lördag ute – perfekt väder för vandring!

En eloge för god märkning av leden, som är en del av Östgötaleden, sträcka Örvarp – Nässveden (4,9 km).